linabaecklund

Jag kan ibland eller rätt ofta önska att jag kunde byta tillvaro med andra. Jag önskar att någon annan skulle tänka "hennes liv verkar intressant och inspirerande" eller "hon verkar vara duktig och rolig"om mig. Jag kan ofta gå i dem tankarna och rent av är avundsjuk på exempelvis mina vänners liv Och hur kul de verkar ha tillsammans. Jag är less på att mitt liv alltid ska handla om plikter som om det är allas förväntan på mig. Just nu känns det som om jag glider längre ifrån mig själv och alla runt omkring. Den tanken gör mig olycklig. 

• Det välbekanta livet - upplevelser av att livet är normal, ordinärt, tas för givet. Präglas av förutsägbarhet, status, trygghet och säkerhet både i förhållande till sig själv men också i ens relationer.
• Avbott/oordning - En avgörande icke självvald händelse som kan uppkomma under ens livstid. Leder till lidande och förlust av sig själv.
• mening/föståelse - på grund av förlust av sig själv och kroppen, förlust av det familjära och relationer. Leder till lidande, osäkerheten finns med uner hela processen. För att uppnå transition måste man uppnå medvetenhet om förändringarna som uppstår samt uppmärksamma problemen. 
• Omstrukturering - Handlar om att lyckas med att: integrera förändring i sitt liv, att återfå kontroll, att lära sig att hantera och acceptera och att återfå sin självbild.

Har du känt att du i något fall inte haft makt över att ta ett visst beslut? Oavsett hur mycket du kämpat för det. Som exempelvis att det ska regna ute. Det är en maktlös hämning gjord av moder natur. När den maktlösheten övervinner ditt liv. När den maktlösheten blir din vardag, din själ och till och med hela ditt sinne. Den dagen du förstår att det inte finns någon utväg. Den dagen du försöker kämpa men känner att du helt tappar bort din styrka någonstans på vägen. Människor säger alltid att det går alltid att fortsätta. Men vad händer när hela en själv bara stannar upp. Jag vill så gärna ha ett svar på denna fråga.

 

no time. 

 

Låta sig själv gråta?

Är det okej att gråta?

 

Förut var det lätt att gråta. Jag grät för saker som är totalt oväsentliga idag. Jag ångrar inte hur jag levt mitt liv det senaste året. Jag anser att jag har gjort allt jag kunnat för att rädda alla bitar som berör mig. Jag har kämpat hårt, jag har bitit ihop, jag har accepterat, jag har fått avstå en hel del saker, saker andra får ha. Jag har inte haft det för givet. Jag har gjort allt jag kunnat för att kunna markera min stämpel i bordet och gå vidare med mitt liv. Jag försöker hela tiden sträva efter att vara en god människa. Värdesätter andras liv framför mitt eget. Det tillfredställer mig, och det kommer det nog alltid att göra. Men till vilken nytta? Är inte livet menat att få tillbaka godhet av andra? Det kanske är så, bara att jag inte fått uppleva det. Jag anser inte mig själv som en extra god eller bättre människa än andra. Snarare tvärt om. När jag ser min kompis Jills otroligt vackra ögon och skratt, förgyller det hela min dag. När hon bekräftar mig med sina sakliga nickar, då kan jag andas. Eller när jag ser min kompis Emma bara rakt igenom göra saker för sin egen skull och inte blicka tillbaka. Det inspirerar mig. Jag har mina ticks, sneda kropp och jävliga huvud som aldrig låter mig vila, vara nöjd och tillräcklig. 

 

Jag undrar hur det känns när man når den punkten, av tillfredställelse. Jag undrar om man någonsin når den? Det kan skrämma mig ibland. Jag sitter fortfarande och väntar på att stunden ska komma då jag går och lägger mig utan oro, och stunden då du ser på mig sådär som du inte har gjort på länge. 

 

Jag ska jobba som fan för att bli mer perfekt i dina ögon. 

 

 

Ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat dig. Samtidigt är du anledningen till varför mycket av mitt liv varit något speciellt. Men nu när du är borta så uppkommer så många stunder som jag kommit på att jag hade velat dela med dig. Du var den enda som förstod en viss situation i mitt liv just nu. Å andra sidan är det mycket som du aldrig förstod. Du trodde kanske att du var den som bar det tyngsta lasset jämt. Men jag tror inte du någonsin förstod vilket lass jag drog. Jag drog det lasset 24 timmar om dygnet. Jag sov med det lasset. Du sa alltid att du förstod hur jag mådde, och att du stöttade mig. Men jag vet att du bakom min rygg trodde att jag tvivlade varje dag. Något som idag är bekräftat. I det fallet var du egoistiskt. Du gav egoism ett nytt ansikte helt enkelt. Idag är det drygt 3 månader sedan du gjorde ett ödestiget val och avslutade ett kapitel. Jag kan känna mig oerhört lättad ibland att du inte längre finns i min vardag. Idag kan jag andas lite lättare. Ibland har jag lust att köra en knytnäve genom väggen för att du just stack. Och jag har lust att köra en knytnäve i ansiktet på den jävla mansgrisen som fick dig att tappa förståndet. Idag har jag förstått att det var jag som var starkare än dig, för jag vågade tycka som jag ville och det gjorde inte du. Du kände rädsla för att prata med dina egna vänner, fast det var du som var orsaken till att allting rasade. Och jag hade alltid förståelse, satte folks välmående i första rummet. Det du visade var att du kunde gå över lik för vissa grejer, oavsett vad det kostade. Nu har jag äntligen fått detta till några slags ord, och du kommer aldrig att läsa detta. Men det är för mig egentligen helt ovesänligt. Det viktigaste i livet var du, i alla fall enligt dig, men det var väl bara det som räknades. Idag brände jag årslöftena. 

 

Just nu är livet stressigt, det är mörkt som i graven ute och det är ingen snö. Saker hade kunnat ljusa upp dagen bättre, därför bjuder jag på en sommarbild!

 

Din dröm är min.

När den bästa som finns i mitt liv knappt hinns med, det gör mig så jävla ledsen. Lever med det ständigt och jag kan inte berätta för någon heller eftersom ingen ser det på samma sätt som jag. Och för att jag inte vågar! Jag vill sträva efter att bli något men jag vill inte behandla dig orättvist. Du är den enda som aldrig ljugit, talat illa eller dömt mig. Verkligen det finns ingen bättre människa eller någon jag litar mer på än dig.

 

Nu gör jag ett försök.

Kanske är det just att skriva av mig dom jag behöver. Just nu pluggar jag ju. Och alla säger "hur orkar du göra det direkt efter gymnasiet" och jag kan inte svara på det. Vissa dagar känns det lätt och andra dagar känns det as jobbigt. Men om alla andra klarar det varför skulle inte jag göra det? Inför en ny kurs tycker jag alltid att allt är lite extra jobbigt men det brukar lösa sig. Nu måste jag bara planera upp så att jag hinner göra bort allting innan jul för då ska jag vara ledig. (i alla fall under julveckan). Annars går det as bra med bandet vilket är mitt ljus i mörkret. Nu tänkte jag på allvar komma igång här igen så ni får börja kika in här med jämna mellanrum.