linabaecklund

Låta sig själv gråta?

Är det okej att gråta?

 

Förut var det lätt att gråta. Jag grät för saker som är totalt oväsentliga idag. Jag ångrar inte hur jag levt mitt liv det senaste året. Jag anser att jag har gjort allt jag kunnat för att rädda alla bitar som berör mig. Jag har kämpat hårt, jag har bitit ihop, jag har accepterat, jag har fått avstå en hel del saker, saker andra får ha. Jag har inte haft det för givet. Jag har gjort allt jag kunnat för att kunna markera min stämpel i bordet och gå vidare med mitt liv. Jag försöker hela tiden sträva efter att vara en god människa. Värdesätter andras liv framför mitt eget. Det tillfredställer mig, och det kommer det nog alltid att göra. Men till vilken nytta? Är inte livet menat att få tillbaka godhet av andra? Det kanske är så, bara att jag inte fått uppleva det. Jag anser inte mig själv som en extra god eller bättre människa än andra. Snarare tvärt om. När jag ser min kompis Jills otroligt vackra ögon och skratt, förgyller det hela min dag. När hon bekräftar mig med sina sakliga nickar, då kan jag andas. Eller när jag ser min kompis Emma bara rakt igenom göra saker för sin egen skull och inte blicka tillbaka. Det inspirerar mig. Jag har mina ticks, sneda kropp och jävliga huvud som aldrig låter mig vila, vara nöjd och tillräcklig. 

 

Jag undrar hur det känns när man når den punkten, av tillfredställelse. Jag undrar om man någonsin når den? Det kan skrämma mig ibland. Jag sitter fortfarande och väntar på att stunden ska komma då jag går och lägger mig utan oro, och stunden då du ser på mig sådär som du inte har gjort på länge. 

 

Jag ska jobba som fan för att bli mer perfekt i dina ögon.